sjukhusvistelse

Idag var jag, Micke, Elias och Emelie till sjukhuset i uppsala och hälsade på deras far.
När vi klev in på sjukhuset tror jag att både jag och Micke höll på att börja grina. Crille såg så blek och dålig ut och han hade så fruktansvärt ont. Rörde bara lite på händerna, och hade lite svårt att prata.
Han hade diverse slangar bla annat så hade han ju syre i näsan, dropp, morfindoserare, kateter och så massa andra sladdar som var uppkopplade till en datorskärm.
Barnen blev lite chockade och blyga och vågade inte gå fram riktigt först, men det släppte ganska fort.
Paula var där med oss och barnen ville gärna vara med henne och bråkade om vem som skulle sitta brevid henne. Tror de ville trösta på sitt lilla vis.

Crille orkar inte vara vaken så många minuter åt gången så han var lite orolig att vi skulle åka hem när han somnade, men vi talade om att det var lugnt. Att han fick sova så mycket han ville att vi ändå skulle stanna kvar.
Så vi var väl där  11-17 ungefär. Måste säga att barnen skötte sig bra och tog det lugnt och fint där.

Vi var iväg och åt med Paula en sväng när crille sov och när vi kom tillbaka så ville sköterskorna prova på att sätta honom upp. Det gjorde verkligen ont kunde man se och han tyckte inte att det var speciellt roligt. Men efter det så fick han byta avdelning och då fick han bli av med några slangar så han slapp vara uppkopplad på datorn nå mer.

Så fram på eftermiddagen tyckte vi alla faktiskt att han blivit mycket piggare. Han hade fått mer färg i ansiktet och han försökte skämta lite de stunder han var vaken.

Han kunde ju själv trycka på en knapp när han behövde morfin och den sprutade ut med 10 minuters mellanrum om han tryckte, men de gjorde så han kunde få en extra puff där emellan sen för han hade så fruktansvärt ont.

Barnen hjälpte till att mata med is och vatten (det enda han får äta). Tror det betydde mycket för honom att de var på besök. Och han sa ju flera gånger att han inte ville att vi skulle åka hem när han somnade för han ville träffa barnen mera.
På slutet var han verkligen inte vaken mycket, men man märkte ändå att han var piggare i hudfärg och sätt att prata när han väl vaknade till.
I början hade jag ju tänkt att det skulle kännas skönt för oss alla att få träffa honom men sen när vi kom dit och såg han så kändes det ju verkligen inte alls bättre utan det var jätte jobbigt. Men sen när vi fick se att han blev piggare så kändes det betydligt mycket bättre.

Vi får försöka åka och hälsa på snart igen.

Det som har hänt i en kort beskrivning är att han har fått en grej på sig som väger 300kg på jobbet. Så han har knäckt revben, krossat kotor i ryggen och har en trasig lever.
Och idag berättade han även att han fått en krok i armen.(vi såg att han hade ett sånt där vitt stort plåster på armen, men vi visste inte vad som hänt där)

Levern har nu slutat blöda av sig själv så än så länge väntar de med att operera, men han har en reva på utsidan av den och inne i levern är blödningen som varit.

Men nu känns det skönt att vi fått träffa honom i alla fall. Och vi hoppas på att han blir bättre snart!!!!

väntan och ovisshet

Denna väntan och ovisshet tar kål på en!!
I 30 års present önskar jag mig bara att Elias och Emelies pappa blir bra och helt återställd.

Och så får jag säga tack till Micke som är guldvärld just nu!!

MIN pepparkaka

I lördags by the way hade Micke, min bror och Erik bestämt att de skulle överraska oss fruar.
Så då fick vi fara iväg utan att veta vart vi skulle någonstans. Linda var snäll och var här och passade barnen, plus att hon hade sina egna två med sig så hon hade väl att göra kan man säga :)
Men hon hade en av sina systrar med som hjälp.

Vi fruar hamnade i Romme Alpin där vi fick åka en bandvagn upp för en låååååååång backe å där uppe fanns ett jätte mysigt hus där vi åt julbord. Gött gött vare.  7 tallrikar rekomenderade köket att man skulle använda. 7 tallrikar kom jag verkligen inte upp i haha och det gjorde nog ingen annan vid bordet heller.
Sen när vi varit där i några timmar var det dags att åka bandvagn ner igen, det var jätte läbbigt att åka ner för backen måste jag säga :-p

Vilket jäkla jidder (pepparkaksgubbar)

Vad är det för pundhuvud som kommit på idén om pepparkaksgubbar????
Aldrig har då jag tänkte på mörkhyade människor för att jag sett en pepparkaksgubbe i ett luciatåg.
Jag tänker väl på KAKAN för i helskotta!!!
Rasistiskt up in my as.
Blir så trött på sånt här överdrivet jidder. Det är INTE rasistiskt att ha en pepparkaka med i luciatåget, det är INTE rasistiskt att sjunga nationalsången på en skolavslutning!!! Den som tänker att det är det måste ju ha nått problem, och vad är det vi lär våra barn genom att göra så här och se alla dessa problem som ingen sett som problem förut.


En mamma i tidningen sa det så jäkla bra.

Inför Lucia ville Mio Karlsson vara pepparkaksgubbe, som vanligt.

Men inga sådana fick vara med i tåget.

När hans mamma Jennie Simic fick veta gick hon i taket:

– Han har alltid varit pepparkaksgubbe, det är bara en gång som han varit tomte.

Hon ringde sonens lärare för att kolla om det verkligen var sant. Och läraren sa att de strukit sången för att de ville inte riskera att stöta sig med någon.

– Då sa jag att om man nu ska dra saker till sin spets ska inte Mio vara med i något Ku Klux Klan-tåg. För det är vad det är – de har vita strutar och vita klänningar, säger hon.

Ku klux klan tåg är väl precis vad vi får kvar. Grattis alla skolar och dyliga ställen som har luciatåg, var det ett kkk tåg ni ville ha???  I så fall kommer i alla fall jag avstå från att låta mina barn delta.

Nää nu ska jag klä hela familjen till pepparkakor!!