sjukhusvistelse

Idag var jag, Micke, Elias och Emelie till sjukhuset i uppsala och hälsade på deras far.
När vi klev in på sjukhuset tror jag att både jag och Micke höll på att börja grina. Crille såg så blek och dålig ut och han hade så fruktansvärt ont. Rörde bara lite på händerna, och hade lite svårt att prata.
Han hade diverse slangar bla annat så hade han ju syre i näsan, dropp, morfindoserare, kateter och så massa andra sladdar som var uppkopplade till en datorskärm.
Barnen blev lite chockade och blyga och vågade inte gå fram riktigt först, men det släppte ganska fort.
Paula var där med oss och barnen ville gärna vara med henne och bråkade om vem som skulle sitta brevid henne. Tror de ville trösta på sitt lilla vis.

Crille orkar inte vara vaken så många minuter åt gången så han var lite orolig att vi skulle åka hem när han somnade, men vi talade om att det var lugnt. Att han fick sova så mycket han ville att vi ändå skulle stanna kvar.
Så vi var väl där  11-17 ungefär. Måste säga att barnen skötte sig bra och tog det lugnt och fint där.

Vi var iväg och åt med Paula en sväng när crille sov och när vi kom tillbaka så ville sköterskorna prova på att sätta honom upp. Det gjorde verkligen ont kunde man se och han tyckte inte att det var speciellt roligt. Men efter det så fick han byta avdelning och då fick han bli av med några slangar så han slapp vara uppkopplad på datorn nå mer.

Så fram på eftermiddagen tyckte vi alla faktiskt att han blivit mycket piggare. Han hade fått mer färg i ansiktet och han försökte skämta lite de stunder han var vaken.

Han kunde ju själv trycka på en knapp när han behövde morfin och den sprutade ut med 10 minuters mellanrum om han tryckte, men de gjorde så han kunde få en extra puff där emellan sen för han hade så fruktansvärt ont.

Barnen hjälpte till att mata med is och vatten (det enda han får äta). Tror det betydde mycket för honom att de var på besök. Och han sa ju flera gånger att han inte ville att vi skulle åka hem när han somnade för han ville träffa barnen mera.
På slutet var han verkligen inte vaken mycket, men man märkte ändå att han var piggare i hudfärg och sätt att prata när han väl vaknade till.
I början hade jag ju tänkt att det skulle kännas skönt för oss alla att få träffa honom men sen när vi kom dit och såg han så kändes det ju verkligen inte alls bättre utan det var jätte jobbigt. Men sen när vi fick se att han blev piggare så kändes det betydligt mycket bättre.

Vi får försöka åka och hälsa på snart igen.

Det som har hänt i en kort beskrivning är att han har fått en grej på sig som väger 300kg på jobbet. Så han har knäckt revben, krossat kotor i ryggen och har en trasig lever.
Och idag berättade han även att han fått en krok i armen.(vi såg att han hade ett sånt där vitt stort plåster på armen, men vi visste inte vad som hänt där)

Levern har nu slutat blöda av sig själv så än så länge väntar de med att operera, men han har en reva på utsidan av den och inne i levern är blödningen som varit.

Men nu känns det skönt att vi fått träffa honom i alla fall. Och vi hoppas på att han blir bättre snart!!!!